Jag förundras över värdet och kraften i olika mötesplatser. Nätet är en bra sådan mötesplats, men det finns också andra platser där transparensen är stor och avståndet mellan människor är mindre än på andra ställen. Anledningen till att jag skriver det här är för att jag idag tog en bastu efter träningen, som vanligt. Samtalet kommer in på bastukonsten, och jag nämner att jag ämnar bygga en bastu om allt går väl. Killen som jag snackar med visar sig gå byggprogrammet på en annan skola än den jag går på. Vi snackar vidare såsom en öppen atmosfär inbjuder till, och det visar sig att den här killen, med smeknamnet Weisi, är en riktig entreprenörssjäl och  har många spännande saker för sig, bl a säljer han jordgubbar i Stockholm om somrarna, och här i Uppsala är han med och driver projektetet Drömgatan. Projektet syftar till att “att motivera ungdomar att hitta och utveckla det som de är bra på, sedan pusha dem att utvecklas och sätta upp mål och drömmar och sedan följa sina drömmar”, och jag tror att huvudmålgruppen är ungdomar med invandrarbakgrund. Jag tycker att det är grymt! Det här är precis vad som behövs, många ungdomar ser inte de möjligheter som finns, och istället för att rikta potentialen mot riktigt schyssta saker kan detibland slå fel. Jag vill gärna bidra till det här, och ett första steg får bli att någon lördag framöver hänga med och spela fotboll.

Jag uppskattar verkligen olika öppna mötesplatser, och särskilt dem där all prestige kastas och alla kan snacka på samma nivå oavsett ålder, yrken, etnicitet eller andra faktorer som i många miljöer bildar barriärer.

Ett annorlunda inlägg på bloggen här, men det känns ändå helt rätt. Sprid gärna ordet om Drömgatan!